Skrev härom natten om den tragiska dödsolyckan, men eftersom jag hade linser i och tårarna rann såg jag ju inte vad jag skrev, så jag tog bort alltihop.
Men det var så tråkigt, en liten gubbe som bodde här i Nås och som var ett riktigt orginal.
Jag var nästan rädd för honom och tyckte i alla fall att det var otroligt pinsamt när han kom efter mig i affären och det var fullt med turister där tex. (Jag var ung då!!!) Nu med lite mer erfarenhet och så, var jag den levande länken mellan två människor som inte hade förmågan att kunna träffas eller tala med varann.
Det är en dam på mitt jobb som alltid frågar mig när hon är klar nog för det, -har du träffat Bror??
Ja, svarar jag, varje gång han ser mig kommer han och frågar efter dig. Oh, jag saknar honom och vill att han ska hälsa på!
Men ändå, nöjd med att han frågat efter henne.
Likaså från Bror, -har du träffat X?
Ja, hon frågar efter dig varje gång, ja, hälsa henne osv.
Även han nöjd med att hon frågar efter honom.
Men vem ska nu fråga efter X? En otroligt ensam människa med svåra psykiska problem?
Har ringt till jobbet och bett dem tala om för henne under dagtid, för om hon är vaken i natt, vad ska jag säga?
Berätta om dödsfall nattetid är ingen bra ide!
Ja, aldrig ju, men värre på natten när man ligger och grubblar.
Likaså för mannen som körde bilen, fruktansvärt, hur mår han??
Jag lider med honom också!
Om jag förstått rätt så hade Bror bara svängt över vägen helt plötsligt och föraren hade inte en chans!
Som min farfar gjorde på Öland, då var det ändå mitt på ljusa dagen.
Han cyklade och skulle till affären, han svängde över vägen utan signal eller att se sig omkring, en kvinna körde på honom. Visserligen levde han ett år efter olyckan, men återhämtade sig aldrig.
Otroligt skadad!
Så, med det i tanken är jag glad över att Bror slapp det lidandet.
Hur konstigt det än låter så är du saknad Bror!
Må gott!
